Då har ännu en helg gått. Tiden går i rasande fart.

Jag sitter hemma i min lilla låda, men hör å häpnad inte i min säng, för jag har ingen längre!

Nu funderar du kanske på om jag gått och blivit tokig och kastat ut sängen bara så där!

- Men nej, är inte riktigt så tokig än.

Jag har fått låna en soffa, en bädd soffa för att vara exakt! Innan jag flyttade hit så kunde jag inte i min vildaste fantasi förstå hur mycket man kan sakna att ha en soffa, men nu vet jag. Jag har saknat att kura upp mig i ett hörn av en soffa, med kaffe koppen. Nu kan jag det!

Så nu sitter jag här i MIN SOFFA med datorn i knät och kaffekoppen på pallen bredvid. Skööönt är vad det är!

Nu till något annat.

Jag satt och diskuterade lycka i går, eller närmare bestämt om man blir lyckligare av att ha massa pengar.

Jag vill hävda ett pengar inte gör än lyckligare, men dem är ett nödvändigt måste. Och om man inte har tillräckligt så kan det ju självklart göra att man mår sämre, känner oro och stress. 

Jag hade svårt att få personerna runt bordet att förstå vad jag menade. Men jag tror att det är så att lycka måste komma inifrån, att jaget måste må bra. Det spelar ingen roll om jag har alla kläder jag vill ha, den finaste bilen eller det snyggaste huset, visst, i ruset när allt är nytt kan man ju känna en lycka, men när det väl har lagt sig vad har man då? Jo, sig själv.

Så i min mening går det inte att köpa lycka, men visst går det att höja livskvalitén om man har så mycket pengar så att man inte behöver oroa sig.

- min soffa gör mig glad just för stunden, men den läker inte mina sår-

Ibland så känns det som

livet helt står still.

Och just det man är i

är inte det man vill.

Man känner sig så svag,

så vilsen och så feg...

Så känns det till den dag

man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar

och man får perspektiv.

Och plötsligt kan man se

hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt

när man fått distans,

så ser man att swt svåra

var källan till en chans.

Nu var det länge sen..

Jag har varit på flykt, undan mina känslor. Tog en tripp till Sundsvall sen till Östersund över påsk. Skönt att komma bort ett tag. Men nu sitter jag hemma i min lilla låda igen.

Tyvärr så lyckades jag inte lämna kvar min skit där uppe, det gjorde sig påminnt redan på bussen tillbaka hit. Jag hade inte väntat mig något annat heller, men det hade varit skönt.

Hade ett samtal i går, ett samtal som i mina ögon var väldigt fint. Jag blev rörd över att det kunde vara så...

Underligt

Som en sten lättade från min kropp, ja så kändes det när hon berättade.. Konstigt, jag vet..

Men jag tror att det beror på att jag har vetat, varit rädd att jag var borta ur hennes tankar, hennes känslor.. Så är det tydligen inte.

Självklart skulle jag i dem bästa världar vilja att det var annorlunda, men den världen finns inte.

Nu är bara frågan vad jag ska göra?

Vad är det rätta valet i detta dilemma?

Jag vet fan inte..

Jag vet knappt vad jag känner, borde jag inte vara ledsen? Är jag det fast jag trycker undan det?

Jag är ledsen, det har jag varit länge, men inte bara på grund utav henne.

Det bor en sorg i mig

som rotat sig fast

vill släppa taget

låta tårarna falla

ner ner

över mina kinder

känna all smärta

sakta sakta

släppa taget

Jag vet inte, men jag kan tänka mig att varför just det här är så jobbigt, för jag har ju alltid vetat att det skulle bli så här, är nog mer på grund utav "normen". Det är inte meningen att det ska vara så här. Men vad är det som säger att det är fel?

Jag måste bara komma fram till vad jag tycker.. Eller snarare, vad jag känner är hållbart, för mig.

Oj, det kom ut mycket idag. Men det är ju skönt att få ordbajsa lite. Gör du inte det, så prova! Det är skönt att få ur sig saker, ibland kan jag till och med bli förvånad över vad som kommer ut. För det vet man aldrig riktigt. Mina fingrar skriver det som just för stunden vill ut. En väldigt underlig känsla, men oerhört skönt. Jag har aldrig varit bra på det här med att få ner saker i text form, vilket helt tydligt har förändrats.

Jag tror att det är min inställning som vänt.

Det behöver inte vara förståligt eller bra skrivet, för om du tänker dig hur det är uppe i mitt huvud, inte mycket som är varken förståligt eller särskilt strukturerat och bra.

Så ut med skiten bara!

Jag har ont.

Jag har ont i kroppen, det har jag haft ett tag nu. Mina händer skakar, mitt huvud snurrar, hela mitt inte väsen skriker. 

Kan man få ont i kroppen av att inte gråta?

Kan man få ont i kroppen av att känna för mycket?

Jag tror det, jag tror att det är det som har hänt mig. 

Jag önskar bara att någon kunde ta ut mitt hjärta, min själ, hålla de i handen, hitta felet och laga. Eller åtminstonde förstå, förstå mig och min smärta, hjälpa mig att förstå.

Jag vet att det inte är någon liten önskan jag har, att den är ohållbar.

Men det är för närvarande min enda..

- Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst-