I dag är det ingen bra dag, trillade ner i hålet igen. Men jag vet ju att denna dag inte kommer att vara ensam, det kommer att komma fler..  Som jag skrev igår så är det ju så att det kan ju bara bli bättre. Frågan är ju bara hur lång tid det kommer att ta.

Jag är ledsen hela tiden, och tårarna ligger och lurar bakom hörnet.  Men det gör inget, problemet är när jag känner så här. När hela min kropp gör ont, när jag är ledsen, besviken, arg, irriterad och  känner mig ensam, det är då det är som värst.

Det värsta i den här soppan är att jag faktiskt också har förlorat min bästa vän.  Att jag saknar dina läppar mot mina, din hand runt min arm och dina varma kramar, är ju bara en del. Jag saknar ju också dina kloka ord, din ärlighet i saker, men framförallt din förmåga att få mig se saker på ett annat sätt.

    - Jag tror att det är därför det gör mer ont vissa dagar. 

Men det är bara att invänta dagens slut och hoppas att jag mår bättre i morgon.

-  It's true -

I morgon har det gått en vecka. En liten vecka, som har känts som en evighet. Men jag har insett att nu kan det bara bli bättre. Självklart kommer allt vara på ett annat sätt. Men har man nått botten kan man ju bara gå uppåt.

- Tack gode gud för det!

Jag har också insett att alla minne, som för tillfället gör ont, kommer någon dag att omvändas till något bra och fint.,och jag hade inte gjort annorlunda med facit i handen. Jag är glad att jag har fick uppleva detta halvår.

Men självklart kan jag inte låta bli att fundera på vad jag hade kunnat göra annorlunda, men jag vet att jag inte kunnat göra mer än att vara mig själv, vilket jag var till 200 %.

Jag har i alla fall fått mina tankar på någorlunda rätt spår, nu är det bara hjärtats tur att känna detta också.

- Jag vet att jag måste ta steget ur vår sista dans -

Det är det som är mitt problem just nu..

Jag förstår vad det är som händer och jag förstår varför, men jag fattar inte varför..

Jag förstår vad vi gör, men jag fattar det inte. Jag kan inte fatta hur vi kan göra så här... Men jag hoppas att jag en dag inte bara ska förstå, utan också fatta att det här vad det enda rätta.

- Take me to a place so holy, that I can wash this from my mind -

Jaha, då var det dax igen då, sitter här på tåget, flyr från min lilla låda men framför allt flyr jag nog från mig själv, eller ja, jag försöker i alla fall.

Men den här gången kommer jag inte att lyckas fly, det vet jag redan.

Den här gången är det annorlunda.

Den här gången spelar det ingen roll vart jag är.

Den här gången är jag trasig på djupet.

Jag sitter här med datorn i knät, en massa gröna träd far förbi utanför fönstret och musik i hörlurarna. Ett scenario jag oftast skulle ha tyckt varit väldigt skönt, avkopplade.

Men nu är det bara jobbigt.

Jag sitter här med en massa andra människor med gråten i halsen, paniken lurandes och ett skärande tomrum som bara vill växa sig större.

Med andra ord, denna resa är ett rent helvet. Jag har lust att skrika till mannen bredvid mig att han inte får luta sig framåt, inte luta sig bakåt, ne, helst inte finnas överhuvud taget!

Men jag lovar, jag ska inte låta mannen bredvid mig bli ett offer för min ilska.

Ilska som egentligen inte är någon ilska utan snarare en förtvivlan.

Nu har mannen gått och handlat också, vilket då resulterade i att jag, som sitter ytterst, fick lov att resa mig upp, med dator och allt, men jag tog tre djupa andetag för att stackaren inte ska få en utskällning av en instabil Frida, eller ja ännu värre hade ju varit om jag slagit på honom, vilket inte heller kändes så långt bort.

Så nu är det bäst att jag avslutar det här, innan den stackars mannen är tillbaka.

- Du fattas mig-

Jag önskar att jag kunde hitta paus knappen, eller ännu bättre, att det här var en sådan film man fick bestämma slutet på.

Men tyvärr är inte mitt liv en film, jag får bara rida ut denna storm och vara tacksam för att jag i alla fall har fått uppleva hur det ska vara..

Om det som känns som om det är meningen inte är meningen, vad är då meningen? 

Nu är det över.. 

Jag önskar att det fanns något jag kunde göra, men det finns det inte. 

Jag önskar att jag kunde krama om mig och säga att allt kommer att lösa sig, men det gör det inte.

Jag önskar ingen det här.

- Ett långsamt  farväl -