Jaha, då har ennu en dag gått.

Dagen har varit bra, jag har gjort det jag ska och hann ju faktiskt med att ha en mysig eftermiddag också.

Vaknade i morse med en värkande kropp, träningsvärk även kallat. Jo, helt galet, jag har börjat att tränat! I går var jag på affrodans, så jäkla roligt! Jag skrattade mig igenom hela passet, inte för att själva dansen var sååå rolig, utan för att jag kunde inte förmå min kropp att göra det jag ville. Men tillslut så gick det faktiskt väldigt bra.

Alltså, nu är jag och min dator ovänner, som du kanske ser så blev texten fet där uppe, men nu är den liten igen.. ! Jag kan inte få texten att bli i samma storlek!! Min dator lever ett eget liv. Det kanske är så pass att till och med min dator tycker att det är helt otroligt galet att jag har börjat träna så den måste förtydliga det med större text, ja så måste det vara.

Men åter tillbaka till dansen, det är tydligen min grej, det säger mamma, och allt mamma säger är sant. Min mamma tror att jag var afrikan i mitt förra liv, haha, jo jag vet, jag har väl inte så mycket till drag, men hon ser tydligen något ingen annan ser.

Det här inlägget blev ett sånt där tråkigt ett, men jag tror att det beror på att mina fingrar, mitt huvud och mina känslor inte riktigt vet hur allt ska sorteras, så då kommer ingenting ut i stället. Men jag kämpar på med mitt bloggande. Någon dag kommer väl allt ut, eller vi får ju hoppas att inte allt kommer ut, då är det väl någon som slänger sig på luren och ringer psyk. Men lite då iaf.

Jag hoppas, jag hoppas , jag hoppas att det kommer tillbaka. Jag tycker om att skriva.

Nu ska jag ut i skogen och dansa affrodans!

Ja.. det var ju inte meningen att det skulle bli så här.. Jag hade bestämt annat. Men i dag stod det verkligen klart för mig, jag har kunnat välja att inte se det, inte förstå, men inte i dag.

Men det finns inget att göra åt saken, bara acceptera läget, eller, det borde ju gå att gräva ner det där det en gång var nergrävt eller?

Fast frågan är ju om det är bättre, kanske är lika bra att bita i det sura äpplet?

 Äpplet kanske inte ens är surt, det vet jag inte än..

Men lite är det ju det, om det inte är ett sånt där äckligt mjöligt ett. 

Jag måste ändå säga att jag är glad på ett sätt, nu vet jag att jag har förmågan, att jag inte är helt avstängd, men jag blir på samma gång väldigt rädd, för som sagt, det här var inte det som var meningen. 

Fråga inte vad meningen var, för det vet jag inte... men inte den här i alla fall.

Just nu sitter jag här i min underbara soffa, solen har kommit fram bakom regn molnen och skiner in i min lilla låda och en underbar låt spelas ur mina högtalare. Just nu i denna stund mår jag bra, fast med en knepig känsla i magen, men den känslan bor i mig, den får göra det. Det gör inget, för mitt fåniga leende väger upp allt för tillfället. 

-  Jag är bara människa jag också, tack gode gud för det! -

Nu får jag ta mig i kragen, alldeles för länge sedan nu.

Nu har april tagit slut och maj har infunnit sig.

Annars är allt som vanligt, lika mycket känslor, tankar och saker att fundera på. Eller, ne, nu ljög jag lite, jag har ju faktiskt fått ett jobb, fångvaktare Österström är vad jag blir, så det är en grej att styka på funderar listan, skönt! Men annars så finns det saker så det räcker och blir över.

Jag har kommit på att jag av någon underlig anledning har börjat tänka på vad jag skriver här.. jag har blivit mer kritisk på vad jag skriver och hur jag skriver det, vilket är vansinnigt dumt. Men jag ska försöka sluta med det, sluta tänka, bara skriva.

I går fick jag en känsla, som ett brev på posten kändes det, den bara dök upp från ingenstans. Jag vet inte om känslan är rätt eller om det handlar om mig och min osäkerhet, men jag hoppas på det sistnämnda.

- Men jag skiter i den just nu.

Har insätt vissa saker de senaste dagarna, något som på ett sätt känns bra, men å andra sidan så blir jag rädd, det var inte meningen att det skulle bli så här. Men det löser sig, det gör det alltid.

Då har ännu en helg gått. Tiden går i rasande fart.

Jag sitter hemma i min lilla låda, men hör å häpnad inte i min säng, för jag har ingen längre!

Nu funderar du kanske på om jag gått och blivit tokig och kastat ut sängen bara så där!

- Men nej, är inte riktigt så tokig än.

Jag har fått låna en soffa, en bädd soffa för att vara exakt! Innan jag flyttade hit så kunde jag inte i min vildaste fantasi förstå hur mycket man kan sakna att ha en soffa, men nu vet jag. Jag har saknat att kura upp mig i ett hörn av en soffa, med kaffe koppen. Nu kan jag det!

Så nu sitter jag här i MIN SOFFA med datorn i knät och kaffekoppen på pallen bredvid. Skööönt är vad det är!

Nu till något annat.

Jag satt och diskuterade lycka i går, eller närmare bestämt om man blir lyckligare av att ha massa pengar.

Jag vill hävda ett pengar inte gör än lyckligare, men dem är ett nödvändigt måste. Och om man inte har tillräckligt så kan det ju självklart göra att man mår sämre, känner oro och stress. 

Jag hade svårt att få personerna runt bordet att förstå vad jag menade. Men jag tror att det är så att lycka måste komma inifrån, att jaget måste må bra. Det spelar ingen roll om jag har alla kläder jag vill ha, den finaste bilen eller det snyggaste huset, visst, i ruset när allt är nytt kan man ju känna en lycka, men när det väl har lagt sig vad har man då? Jo, sig själv.

Så i min mening går det inte att köpa lycka, men visst går det att höja livskvalitén om man har så mycket pengar så att man inte behöver oroa sig.

- min soffa gör mig glad just för stunden, men den läker inte mina sår-

Ibland så känns det som

livet helt står still.

Och just det man är i

är inte det man vill.

Man känner sig så svag,

så vilsen och så feg...

Så känns det till den dag

man vågar ta ett steg.

Då öppnas nya vägar

och man får perspektiv.

Och plötsligt kan man se

hur man vill ha sitt liv.

Och när man blickar bakåt

när man fått distans,

så ser man att swt svåra

var källan till en chans.

Nu var det länge sen..

Jag har varit på flykt, undan mina känslor. Tog en tripp till Sundsvall sen till Östersund över påsk. Skönt att komma bort ett tag. Men nu sitter jag hemma i min lilla låda igen.

Tyvärr så lyckades jag inte lämna kvar min skit där uppe, det gjorde sig påminnt redan på bussen tillbaka hit. Jag hade inte väntat mig något annat heller, men det hade varit skönt.

Hade ett samtal i går, ett samtal som i mina ögon var väldigt fint. Jag blev rörd över att det kunde vara så...

Underligt

Som en sten lättade från min kropp, ja så kändes det när hon berättade.. Konstigt, jag vet..

Men jag tror att det beror på att jag har vetat, varit rädd att jag var borta ur hennes tankar, hennes känslor.. Så är det tydligen inte.

Självklart skulle jag i dem bästa världar vilja att det var annorlunda, men den världen finns inte.

Nu är bara frågan vad jag ska göra?

Vad är det rätta valet i detta dilemma?

Jag vet fan inte..

Jag vet knappt vad jag känner, borde jag inte vara ledsen? Är jag det fast jag trycker undan det?

Jag är ledsen, det har jag varit länge, men inte bara på grund utav henne.

Det bor en sorg i mig

som rotat sig fast

vill släppa taget

låta tårarna falla

ner ner

över mina kinder

känna all smärta

sakta sakta

släppa taget

Jag vet inte, men jag kan tänka mig att varför just det här är så jobbigt, för jag har ju alltid vetat att det skulle bli så här, är nog mer på grund utav "normen". Det är inte meningen att det ska vara så här. Men vad är det som säger att det är fel?

Jag måste bara komma fram till vad jag tycker.. Eller snarare, vad jag känner är hållbart, för mig.

Oj, det kom ut mycket idag. Men det är ju skönt att få ordbajsa lite. Gör du inte det, så prova! Det är skönt att få ur sig saker, ibland kan jag till och med bli förvånad över vad som kommer ut. För det vet man aldrig riktigt. Mina fingrar skriver det som just för stunden vill ut. En väldigt underlig känsla, men oerhört skönt. Jag har aldrig varit bra på det här med att få ner saker i text form, vilket helt tydligt har förändrats.

Jag tror att det är min inställning som vänt.

Det behöver inte vara förståligt eller bra skrivet, för om du tänker dig hur det är uppe i mitt huvud, inte mycket som är varken förståligt eller särskilt strukturerat och bra.

Så ut med skiten bara!

Jag har ont.

Jag har ont i kroppen, det har jag haft ett tag nu. Mina händer skakar, mitt huvud snurrar, hela mitt inte väsen skriker. 

Kan man få ont i kroppen av att inte gråta?

Kan man få ont i kroppen av att känna för mycket?

Jag tror det, jag tror att det är det som har hänt mig. 

Jag önskar bara att någon kunde ta ut mitt hjärta, min själ, hålla de i handen, hitta felet och laga. Eller åtminstonde förstå, förstå mig och min smärta, hjälpa mig att förstå.

Jag vet att det inte är någon liten önskan jag har, att den är ohållbar.

Men det är för närvarande min enda..

- Får jag luta min panna, mot ditt trygga bröst-

Frågan är hur jag ska bete mig...? Ska jag tillåta mig att känna så här nu? eller ska jag springa ifrån det igen och hoppas på att jag hinner fixa till mitt liv tills vågen kommer sköljande igen..? Jag vet inte vad som är bäst.

Jag måste hitta vägen igen.. 

När jag mår så här känner jag mig så fruktansvärt ensam, jag vet att jag inte är ensam, att jag har människor i min närhet som bryr sig, vilket jag är väldigt tacksam för. - Tack till er!  

 Men jag blir genast 20 år yngre och önskar att någon bara kunde komma hit, sitta här och hålla om mig och säga att allt blir bra. 

-En del av att bli vuxen kanske är just det, man får krama sig själv och säga att allt löser sig. -