Jag låg och tittade på ett debatt program i går kväll. Det handlade om Sambo vs singel, och det nya begreppet självbo.

För dig som inte såg programmet, är skillnaden mellan singel och självbo att man som singel ofta är en sökare, man söker efter en partner att leva i tvåsamhet med och lyckan är ofta sammankopplad med det. Men som självbo är man lycklig med att vara själv, man letar inte efter en partner och lyckan finns någon annanstans.

Som i alla debatt program så var en sida för långa relationer med en partner och den andra sidan för det självvalda singelskapet, självbo.

Jag låg här i sängen, som vanligt med benet upp i vädret, och kände hur jag blev mer och mer irriterad. Jag kan förstå att människor vill leva tillsammans med någon annan, att vi människor söker efter tryggheten hos en annan människa. Men vad är det som säger att det måste vara i en sambo relation.

En kvinna på sambo sidan, politiker av något slag, hade varit gift i tio år, hade ett barn, och stod väldigt starkt för långvariga relationer. Vilket är jätte mysigt för henne. Politiker som hon var, lät det nästan som att hon var villig att betala människor för att stanna tillsammans och skaffa egna fotbolls lag, massa ungar alltså. Tydligen så tyckte det partiet hon var med i, KD om jag inte missminner, att staten skulle börja betala varje familj som skaffar barn, för att barna födseln i sverige är för låg. Vilket inte vore så dumt, eftersom det är ganska dyrt att ha barn i dag. Men det roliga är ju i detta, vad har barn med sambo eller självbo att göra? Vi lever på 2000 talet!

Vi är idag mer medvetna om oss själva och våra liv, är en relation dålig, ja då lämnar vi den. Men denna stackars kvinna har tydligen fastnat någonstans på vägen.

Nu säger inte jag att alla äktenskap är dåliga, hon har det säkert jätte bra, men varför ska man se ner på det ena eller det andra?

Jag tycker att denna debatt visar hur svenskar inte alls är så öppen sinnade som vi vill framstå. Alla människor har ju rätt till att vara lycklig, är jag då rätt person att döma denna persons lycka?

Är man inte lycklig om man inte har någon att komma hem till? Om man är 45 år utan man/kvinna och barn, måste man vara olycklig då?

Om man lever efter "normen"- villa, volvo, vovve, gillar man bara läget då?

Nej nej nej nej!

Allt handlar ju om det personliga valet, ett val som alla människor borde få ta utan att bli ifrågasatta.

Livet handlar om att leva. Strävan efter lycka. Lev livet på ditt eget sätt, låt ingen komma och säga, det du gör nu är fel. Finns det något som är fel, om du är lycklig, nej jag skulle inte tro det.

Allt är inte bara svart eller vitt.

" Hellre helt ensam, en ensam tillsammans med någon"

Det är jag...

Jag är rädd för vart livet ska ta mig.. Eller är det jag som ska ta livet någonstans?

Just nu känns det inte som att varken mitt liv eller jag gör något för att komma någonstans.

Vet du om det finns någon paus knapp undangömd?

Jag tänkte att medan jag håller på och inte vet en massa så kan jag trycka in den.. Tiden är något som absolut inte är på min sida just nu. Den bara rullar på, i en jäkla fart faktiskt!

Känner mig lite som lotta på bråkmakargatan på tant bergs cykel, jag skriker att någon ska bromsa, men inget händer. Det enda som är positivt är att jag slipper skrubbsåren när jag faller. I alla fall de synliga.

-Nu trycker jag ner paus knappen för en stund-

Det finns mer jag är rädd för.. Nä, inte spöken och så, dem är snälla bara man behandlar dem med respekt.

Så om det inte är spöken och så jag är rädd för, då kanske du som läser mitt dravvel undrar vad det då är jag är rädd för?

Hm. det hade jag faktiskt inte tänkt skriva här.. För skriver jag det här blir det på riktigt. Alltså nästan så att jag kan ta på det, och det vill jag inte. Det kanske du förstår? Har inte du något som skrämmer dig, eller som du känner en rädsla inför? Känns inte det värre när du säger det, eller ännu värre, skriver det i text? Då kanske du kan tänka dig hur det skulle vara att dessutom behöva erkänna det för hela cyber space!

Fast om jag ska vara ärlig så är det värst att behöva erkänna det för mig själv. Tragiskt jag vet!

Men okej, jag lovar att jag ska skriva det, men inte här.

- Jag ska köpa en cykel i min egen storlek, så att jag kan sköta bromsen -

Nu undrar jag om det här kanske är en sådan dag som jag skulle ha börjat skriva om att jag ätit i dag, eller att jag borstade tänderna i morse. Men eftersom det är ganska självklara saker så ska jag försöka hoppa över det.

Jag känner mig off idag. Men nu tänkte jag skriva mig till on läge! När dessa dagar dyker upp är det så lätt att deppa ihop, men då måste man se livets goda ting.

Du som nu tänker, - om man inte har nått gott i livet då?

Bull shit! det är bara det att du har råkat tappa bort det. Då är det dax och leta reda på det. Det finns alltid något som är bra, eller om det känns som en överdrift, så i alla fall inte så dåligt.

Jag är oerhört tacksam över att jag har mina vänner, dem får mig att se ljuset när det blir lite väl mörkt. Dem gånger jag helt har gått vilse leder dem mig till den rätta vägen. När jag har snöat in mig på något eller ja kanske till och med någon och detta inte går vägen, finns dem, klistrar ihop mig, och får mig tillslut att känna mig värdefull igen.

- Tack för att ni finns!

Sedan finns det ju goda ting som man kan ta till dem dagar vännerna inte har tid, telefonen är död, eller ja något annat kan ha kommit i vägen.

Jag skulle nog, om jag nu trodde på gud, kalla dessa guds gåva till mänskligheten.. Jag pratar ju förstås om kaffe och cigaretter.

Här har vi något som aldrig sviker, aldrig lämnar och dessutom blir man ganska pigg också! Men vi ska inte gå in på den svarta baksidan på guda gåvorna, jag väljer att blunda för det. Tack.

Nu har jag skrivit upp mig ett snäpp på bättre humör. Nu ska jag dricka kaffe och röka mig till nästa snäpp.

-Livets goda ting är små, men väldigt många, bara man inte är så kräsen-

Ne, precis, INTE I DAG, har ingen lust, hade det men den försvann. Kanske kommer åter i morgon, det vet jag inte, men jag hoppas. 

Livet i sängen börjar bli lite tråkig, fast än jag har en blogg å allt.  Så nu går jag ut på parkeringen och haltar runt lite. 

..än det var igår..

Ja, det är det som har hänt, det har blivit en ny dag, med lika möjligheter som igår.  Det är underligt hur livet ter sig.. det bara rullar på, det är bara att hålla i hatten och hänga med. Har man tur stöter man på människor på vägen som förgyller ens dagar. Har man otur stöter man på människor som ger än huvudvärk. Eller, man stöter nog på bägge av dessa kategorier av människor, vare sig man vill det eller inte. Man ska nog bara lära sig att skaka av sig dem som ger än huvudvärk, se till att lära sig så mycket som möjligt av dem om dem nu vill hänga kvar. 

Vad ska man göra med godingarna då?

Dem ska man ju självklart hålla ett fast grepp om, förvalta dem väl. Jag vill se dem som skatter, guldklimpar som gör livet bättre. I bland kan det vara svårt att veta vem som är guldklimp och vem som är huvudvärken och tyvärr så får man ta reda på det den hårda vägen, tills man lär sig se skillnaden.

Just nu sitter jag i min säng, vilket jag gjort de senaste dagarna, med benet upp i vädret. Så, ja, jag har mycket tid på att fundera över livets goda ting men självklart dyker det onda upp i ett hörn.

 Men jag gör valet att inte se det i dag.  Jag är glad idag!

Solen skiner utanför, och jag kan se träd topparna  svaja för vinden, de ser ut som silhuetter mot den klarblå himlen.

- Det här är en av dem vackra dagarna jag skrev om i går.

Nu till något helt annat. 

Det finns vissa saker jag önskar att jag kunde göra, jo självklart skulle jag vilja kunna flyga å så, men det är inte sådana saker jag pratar om.

Det jag pratar om är det som bara jag vet, som ni inte behöver veta, kanske en dag, en annan dag.

Hur svårt ska det vara? Det kan väl inte vara så svårt..? Vad kan hända?

Inget, skulle jag tro, men jag vet inte. Jag tror att det är det som är problemet, att jag inte vet, men hur ska jag kunna veta när ingen vet vad jag vet?

Oj nu låter det som att det jag inte vet är något jätte stort, men så stort är det inte, eller jo kanske, för mig är det de.  Men som sagt jag önskar att jag kunde men jag kan inte, kanske en annan dag.

-  I kärlekens krig segrar den, som ger sig. -

Nej, jag har för närvarande inget liv, benet upp i vädret och tant sjuka, måste jag säga mer.. 

Jag pratade nyss med min kära mor, och kände att jag ville dela med mig av vårt samtal. Vilket de senaste dagarna har handlat om mitt ben. Hon är ju orolig min lilla mamma.

Till lite bakgrunds fakta.

 Jag opererades i måndags, när jag åkte hem fick jag ett papper, typ instruktions "bok", hur jag skulle gå tillväga dem kommande dagarna, när mina sexiga stödstrumpor skulle av etc.

Igår var dagen jag skulle av med strumporna och alla kompresser över såren. Jag lovar, jag ska inte gå in på detalj. Men jag och min mamma försökte hjälpas åt steg för steg enligt mitt instruktions papper, men vi insåg snabbt att  det fanns bitar som saknades. HJÄLP vad gör vi nu?!  Men jag och min mor kom på, efter en kvarts as garv och svättnigar,  en bra lösning.

Jag vet inte om du kanske aldrig har opererat dig, det hade jag gjort innan den här gången, men då var jag inte självoch mycket yngre. Jag hade i mitt lilla huvud inte riktigt förstått att jag faktiskt skulle behöva gå igenom detta helt själv,eller rättare sagt, jag tänkte att, vadå ta av strumpor och duscha sen tejpa med lite tejp, det är ju en lätt match. Men mitt huvud började att spela mig spratt, jag satt här och tänkte att när jag tar av strumporna så kommer tårna att ramla av, eller ennu värre, benet sväller upp och sprängs!

Så du kanske förstår att det var lite svättigt när stunden var kommen..

 Men jag ligger ju här i dag, men mitt ben i behåll. 

Nu kommer vi till poängen, eller jag vet inte om jag kanske har babblat bort den, hade jag ens en poäng? ajaj.

Min mamma ringde upp mig i dag för att fråga hur det var med mitt ben.

Jag svarar  - Jo det är bra, men igår kändes det som om foten brann, så jag tog på mig ena strumpan igen.

mamma- Men herregud ska det brinna?!

Jag- Ne det tror jag inte men nu mår den bättre.

mamma- Men ska du inte ringa någon och fråga om foten verkligen ska brinna!

Haha! kan ni tänka er om jag skulle ringa sjukvårds upplysningen, hej, jag bara undrar om min fot ska brinna på det här sättet?

Undra vad det skulle komma för svar..?

Ja det var det, så kul har jag just nu. 

Jag har en egen ängel.

Jo det är sant!

Men det är inte en sådan ängel som du tänker på, med vita vingar på ryggen som kommer från himlen. Min ängel bor i huset där borta, med sitt långa hår och är lika vacker som dem vackraste dagarna i livet.

Min ängel är lika vacker som de vackraste dagarna i livet, med sitt långa hår och ögon som man drunknar i. Men utseendet är inte det som gör min ängel. Hon har något som i mina ögon är finare, till och med vackrare. Hennes hjärta,hennes tankar, ja, hela hennes väsen.

Men då är ju frågan, vad ska man med en ängel till?

Jag kan inte svara för alla, men jag vet att min ängel hjälper mig, får mig att se saker i mitt liv, göra annorlunda. Hon får mig att känna mig stark, när jag egentligen känner mig svag. När jag känner mig liten och ynklig får min ängel mig att känna att jag klarar allt! Men dem dagar det behövs får jag vara liten och min ängel finns där med sin famn. Jag vet att vart jag än är så har jag min ängel.

Hur hittar man en ängel då kanske du undrar nu?

Jag tror att det finns en massa änglar runt oss, det är bara det att vi måste öppna ögonen, tillåta någon att tycka om oss, bry sig om, vilja ens bästa, utan att tänka att "den här personen är för bra för att vara sann" eller det här är ingen ängel, änglar gör inte misstag. Men i min mening är man ingen ängel om man inte gör misstag, inte har "dåliga sidor". Då är man bara omänsklig.

För er som undrar, så nej, man kan ha fler än en ängel.

-"You're in the arms of the Angel; may you find some comfort here"-

Det finns så mycket inuti mig som vill ut, jag kan bara inte förmå mig att få ut det.. Det finns känslor som jag gömt undan, så att dem inte blir ett problem. Men nu är ju frågan om det kanske är precis det dem ha blivit, ett undan gömt problem. Som det är just nu är jag inte ärlig, varken mot mig själv eller mot någon annan.. Just nu har jag lyckas så bra att hela min kropp vill släppa ut skiten, gråta, men locket jag lagt på sitter för hårt. Men jag jobbar på att slita lös det.

-------------------------------------------

Jag vill äta kakan och ha den kvar

Äta kakan och ha den kvar, det är ett uttryck som dykt upp mycket i mitt liv den senaste tiden. Jag har inte riktigt bestämt om jag är vän med det uttrycket eller inte. Fast frågan kanske egentligen handlar om ifall man kan leva så eller inte.. och om man kan det, i vilka sammanhang då?

O m man äter kakan men ändå har den kvar, vilket logiskt är helt omöjligt om det vore en kaka. Men i livet, är det bra att leva så?

Om man lever så, hur länge går det och vad blir konsekvenserna? hm.. jag vet inte. Men det jag vet är att ibland är det en bra utväg, även om det helt logiskt inte borde fungera.

 Jag har iaf kommit fram till att det är som det är med just den här saken som jag tänker på just nu, vilket är väldigt svårt för er som kanske läser detta dravel att förstå vad det är. Men det är lite meningen.

Jag öppnar locket successivt, nu står det klart för mig. Ja.. som sagt, det är som det är.. Jag känner som jag gör, känner mycket, jag lägger mig för den här känslan, det är faktiskt en bra en.

- Im so afraid to love you, but more afraid to lose.. -