Pratade med en vän till mig i dag om just detta.

Hur kommer det sig att människor oftast fungerar så? Tar saker och ting för givet?  Att man inte uppmärksammar det man har förens det är borta?

Bra frågor, finns det något bra svar? Jag vet inte. Men jag kan tänka mig att det beror mycket på att livet bara springer på och det man har eller finner tar man tillslut för givet. 

För min del så kan jag se att det ofta blir så, det är farligt men sant. Jag är också en sådan människa som ofta blir tagen för givet, men jag måste nog säga att det inte alltid har någonting med dem som tar mig för givet att göra, utan det har ju också med mig att göra. Jag tillåter människor till det. Jag måste lära mig att sätta ner foten, eller åtminstone  vara noga med att människor ser vad jag gör, ser mig.  Men det händer mer sällan nu, vilket är bra!

Jag hade tänkt att skriva ett långt inlägg idag.. men nu känner jag att mina ögon tänkt något annat. Dem vill tydligen stänga för idag. Så det är bäst att lyda.

- Jag vill stanna här, hålla om dig en stund- 

Jag satt här och skrev ett väldigt långt inlägg, tydligen så långt att det tog för lång tid att skriva. Så när jag väl var klar så och klickade på spara så loggades jag ur. Irriterande?  Jo, mycket!

Så jag nu är jag less, tänker inte skriva om det, men du kan vara glad, du slipper läsa en lång smet av dravvel. 

- Nu drar jag täcket över huvudet och surar lite - 

Jag vet inte vad jag ska göra dem dagar jag känner så här, är det mitt huvud som spelar mig ett spratt? Min magkänsla säger mig att det är något som inte stämmer, men kan det vara så att hela min kropp, hela JAG är totalt ute på fel spår. 

Jag har flera gånger under mitt liv sagt;

-nästa gång ska jag lita på min magkänsla 

Men nu är frågan om denna känsla är rätt, om det är så som jag nu har fått för mig? Eller håller jag på att bli tokig kanske? - ne, tokig är jag nog inte, men kanske ute och cyklar. 

Jag måste bestämma mig, HUR VILL JAG HA DET?

Det är vad det är i dag.. vet inte vad som kom över mig. Allt känns tungt, det som inte brukar kännas  tungt, till och med det känns som övervikt i dag.

Men jag ska göra mitt bästa för att få allt att kännas lättare.

-Just nu orkar jag inte mer- 

Jag önskar att någon skulle kunna tala om för mig vad jag ska göra, hur jag ska göra. Att någon kunde fixa mitt inre, inte laga, för jag är inte trasig, inte än. Men limma ihop skarvarna som just nu sitter löst.

Det är mycket nu, märks det?

"allt som är bra med mig har jag förmågan att glömma bort"

Jag satt och disskuterade livets svåra i går kväll, med ängeln i huset där borta. Jag har haft funderingar på och skita i allt, alltså, med det menar jag inte att jag tänkte lägga mig ner och dö, utan att strunta i att känna, tänka och analysera så mycket. Eller snarare inte alls. Har känt att det kanske skulle vara skönare att leva i livet, snarare än att leva livet. 

Snabbt blev jag nedrustad. Och ja, jag insåg också själv hur idiotiskt det skulle vara.

Men kan ni tänka er att leva utan att ifråga sätta, utan att känna efter och bara göra hela tiden. Det måste ju vara ganska skönt, mm, tills den dagen man vaknar upp ur denna koma och inser att halva, eller ännu värre, hela livet har passerat och man har glömt bort att leva det.

Nej, det var kanske en dum idé.

Dem dagar jag känner för mycket, eller kan man känna för mycket? - aja, det får bli ett annat inlägg

Tillbaka till det jag var på väg att skriva, innan mina tankar flög iväg, dessa dagar känns i alla fall de flesta gånger som väldigt besvärliga. När min kropp värker för att jag känner så mycket, oroar mig, tänker, analyserar, är det ju det sista jag vill att sitta just där jag sitter.

Men med lite eftertanke så är det nog bra, jag är relativt medveten om mig själv och mina val jag har och gör. Och jag är hellre medveten och ibland nere, än omedveten och i koma där hela livet ska skölja över mig i ett senare skede.

Så okej, jag vill känna nu och leva livet fullt ut!

Lev dagen så som det vore den sista i livet.

Jag har inget mer att säga idag.

"När morgonens sol genom rutan smyger,

glad och försiktig,

lik ett barn, som vill överraska

tidigt, tidigt en festlig dag -

då sträcker jag full av växande jubel

öppna famnen mot stundande dag -

ty dagen är du,

och ljuset är du,

solen är du,

och våren är du,

och hela det vackra, vackra,

väntande livet är du!"